From distance and time.Sophie Zelmani i mina öron.
Blandas tillsammans med bilder av mörkret, havet och de vita fåglarna utanför mitt fönster.
Mitt ute på havet. Med en blinkande syntetisk ljusskärm.
Gör inte lika ont i hjärtat längre.
Men saknad efter dem jag älskar gör olidligt ont.
Obeskrivligt.
Dessutom är min frihet borta, och inte förrän nu har jag insett dess importans.
Om några dagar har jag kämpat mig igenom något av mitt livs prövningar.
På olika plan.
Idag fick jag svaret,
nu vet jag varför.
En lättnad.
Förresten så kryper det så det gör ont i mina fingrar.
Jag längtar efter mitt stafli, ett ruttet hus med bara målarfärger och plankor och dukar.
Måste få ut min kreativitet.
Ska ta tag i det när jag kommer till Bergen.
Det ska jag.
Man får måla med massa annat flummigt folk på söndagar på Vågen sa min vän Thomas.
Så dit kanske jag vågar mig...?
/sov gott. er lilla tös som e liten och tunn just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar