Eller jag skriver ibland.
När jag var yngre skrev jag jämt.
Då handlade det som oftast om hästar och kärlek.
Kärleken var stark, intensiv men givetvis på ett helt annat plan och på ett annat sätt än den är idag. Där växlade orden och handlingarna om vem jag var "kär" i, tyckte va jobbig eller "hatade" från dag till dag.
Sen blev de hångel. Partyn och ryska posten.
Där slutade jag skriva dagbok tror jag.
Iallafall.
Jag skriver dagbok. I min 5-års dagbok. Ibland. När jag orkar. För det handlar om ork. Det är svårt att få ned rader tycker jag på en liten space. De blir ytligt. Men blir de för långt, blir det en "press".
Jag har egentligen alltid älskat att skriva. På mitt sätt.
Jag skiter i om det är vackert eller grammatiskt korrekt. Eller om stavfelen hopas.
Det är inte det viktiga, i mitt syfte.
Jag läser sällan det jag skrivit.
Men i en fem års dagbok, är det bara att lyfta blicken några centimeter.
Det är intressant. Hur de olika åren går, vilka återkommande frågor man tror man går igenom och lämnar, men som faktiskt återkommer. År efter år.
Jag hittade en grej, från min och Hasses luffar resa i Spanien för 2 år sen. När vi liftade runt kusten.
Det fick mig att le, på en soptipp... Ha!ha.
17 jul 2007
"Åkte från Torre Vieja idag. Först låg vi på stranden hela dagen och blev jättebrända. Sen gick vi och letade efter skor till mig. Sen gick vi och åt på ett billigt kina hak. Sen skulle vi lifta till San Pedro. Men vi orkade inte den här gången. Vi kom på kvällen, de va mörkt. Vi gick länge, det var jobbigt. Tillslut hittade vi en plats att slå upp tältet på, en soptipp."
Jag glömmer inte den tokiga resan vi gjorde den sommaren i Spanien.
Det mesta finns inte skrivet utan i våra minnen och i våra garv när vi pratar om de.
Hur vårt stormkök fick följa med oss.. Våra filtar, blomman och rutan. Alla nätter vi sov på olika stränder. Skogarna vi tältade i, och gömde ner våra saker. Hur vi förbannade över de gånger vi inte fick lift. När vi lekte robinsson mitt på en öde strand, och samlade musslor och kokade i vatten. När vi var utsvunltna. När vi tjafsade. När jag läste, men alltid bråkade med H och retades med boken, till han tillslut blev galen. När vi campade två veckor på en nudist camping och insåg att det var livet, att vara nudist. När vi grillade nakna. När vi fick lift i Hippiebussen. När vi gick vilse på natten och hamnade i en kohage. Valencia. Påsarna. Hårförlängningen. Alla prickiga skor. dadodaas. Alla kinesiska affärer med massa prylar som jag skulle in i. Alla gånger vi sprang efter svarta män som skulle sälja Gucci. Alla vägar vi stod vid. Alla tummar vi lyft.. Allt..
Vilka resor vi gjort. Han och jag! Mitt fina fina fina ex och bästa vän.
Väntan, väntan vid vägarna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar