På 30 dagar.

Ett hemskt minne, är också ett minne.
När saker gör för ont att komma ihåg, varför kommer man ändå ihåg dem?

Jag var gymnasiebarn. Gick i 2an. Eller kanske var det 1an.
Vi hade lämnat Skunk och uppgraderat oss.
Vi var coola.
Vi var fast i ett syntetiskt äckligt nätvärk.
Precis som nu.
Fast det hette Lunarstorm.
Jag var dödsförälskad. Och dödsförvirrad. Och dödsledsen.
Han var dödsförälskad. Och dödsförtvivlad. Och dödsledsen.
Vi var sällan glada.
När jag tänker efter.
Vi var första kärlekar.
Vi var för lika.
Och vi visste inte bättre.
Röda cyklar utanför fönster.
Blickar i korridoren.
Fyllestrul. Vaknade i fylleångor.
Skolk-Tony hawk på dagarna.
Tillsammans.
Slut.
Kent.
Petter och hans 6:e sinne.
Lögner.
Tårar.

Vi kunde aldrig prata.
Så jag skrev.
Men jag lovade, att nästa gång, måste det alltid finnas ett prata med i bilden.
Annars skulle jag gå under.

Men jag skrev.

Och som jag skrev.
Allt i hemlighet.

Jag skrev ner det i dagböcker på nätet, i min sk Lunarstorm dagbok.
På natten kunde jag sitta på mitt rum på Berzeliigatan.
Med gatulampan bländades i min nacke.
Den allt för stora datorn.
Åren gick.
Lunarstorm glömdes bort.

En dag gick jag tillbaka.
Sparade alla mina texter, skrev dem i ett långt mail.
Alla mina år, alla mina tankar. ALLT.

Till mig själv.

30 dagar gick. 40. säkert mer.
Livet kom ivägen.
Internet glömdes.
Nästa gång jag skulle logga in på min Hotmail, hade en fn regel gjort att efter 30 dagar utan inloggning, försvinner alla mail.

Det smärtar fortfarande att prata om det.
Jag gjorde ALLT i min makt att glömma.
Men det är svårt att glömma, när allt man vill är att glömma.

Mina tonnårstankar, gick upp i rök. På 30 dagar.

Iallafall.

Inget av de här är viktigt.
MEN

skrivandet ÄR viktigt.

för mig själv.

det får mig att inte kunna glömma, även när jag vill.