Vart ska jag börja..

Är 80.000:- värt detta?

Den frågan var jag beredd att svara NEJ på för så lite som en dag sedan.....

---------


Just nu finns det så mkt jag vill skriva av mig.


Jag vet att dagarna går lite uppochner. Men idag känns det inte annat än LYCKLIGT.

Mitt kämpande, mitt peppande från Simon och folk där hemma, det har varit helt otroligt. Och jag kommer ALDRIG glömma det. Jag har tillochmed sparat mina mail på en speciell mapp, som jag kommer ta fram när livet känns bräckligt igen. Så många fina ord, om mig som människa, har fått mig att gråta. Av glädje.

När jag trodde som minst på mig själv. Jag har så mkt inom mig som jag vill liksom skrika ut. Att jag trodde jag var starkare, att jag tvivlade, och säkert kommer tvivla mer denna båt-tur, men att jag är fast besluten att växa mig ÄNNU starkare som kvinna ur det här. För är det något jag vet, så är det att min själ är stark, tack vare mig och de i mitt liv. Min själ tvivlar jag ALDRIG på. Faktiskt.
Men mitt hjärta kan vara bräckligt, och pumpa både snabba endorfiner och tårar.

Jag tror att det fanns ett öde att jag skulel bryta foten, att jag skulle få det där samtalet den där dagen. Jag tror det.
Att jag skulle träffa Simon som kom att bli en människa jag ALDRIG kommer glömma.
Tyvärr åker han hem i dagarna, men även om det känns skitjobbigt att inte få ha han bredvid mig och packa fisk, så kommer jag alltid minnas när han fick mig att tänka om, när han fick mig att le, när jag var som tyngst. Jag säger det till honom, att han ha hjälpt mig något fruktansvärt. Men att jag nu faktiskt känner mig redo, att stå på "egna" ben under mitt shift.

Dessutom har jag de andra på a-shiftet. Tjejen som jag delar hytt med, (de närmaste vet hennes och mitt förflutna sedan år tillbaka... Låång historia).... Tänk att det vände, och att hon nu blivit en av de jag tycker bäst om på båten! Tänk vad saker kan ändras. Bara det är en stor väckarklocka för mig.
Ödmjukhet. Förlåtelse. Stora ting.

Små lappar i en fisklåda, från ngn på det andra shiftet, kunde jag leva på hela mitt nattshift idag. Är inte bara det otroligt? en liten liten gul lapp bland en massa fileér? När man längtar efter den där bilen, resan eller det där jobbet. Det där stora tingen, då kan inte förstå att en liten lapp eller de där mailet, eller den där lilla blicken, gjorde precis ALLT i livet just DÅ.

Jag önskar jag kan påminna mig själv om detta i framtiden.

Aldrig förr har det varit tydligare, aldrig förr har jag låtit mig slås av denna tanke. Det lilla i det stora. NUET.

Min fru sa några ord i ett mail idag, som har bitit sig fast. Jag skulle vilja citera. Men jag håller det nog för mig sjlälv. Mamma sa samma sak i ett annat mail. Och Simon sa samma sak idag. Ibland undrar jag om jag för till mig människor i mitt liv på ett sätt som får mig att växa o som ser det i mig som jag inte ser. Livet är fullkomligt otroligt.

Ju mer jag växer, ju känsligare jag blir, desto tacksammare blir jag över mitt liv, mig själv och de personer jag får möjligheten att ha i min närvaro och frånvaro. Det har blivit endel riktiga guldsjälar de senaste åren. Många av dem träffar jag mkt sällan, många bor långt bort, endel på andra sidan jorden tillochmed, men det gör inget. De är lika värda för mig endå.


Det finns så mkt jag tänkt på denna tuffa vecka, för ja, den har varit en av de tuffaste personlighets mässigt på MKT MKT länge. Mkt som jag inte ännu som kan sätta ord på. Men som jag inte känner att jag riktigt behver göra just nu heller. Jag vet att resterande tiden här kommer innefatta många tårar till, många skratt och säkert en hel del uppgivenhet och tvivlande på min styrka igen.

Men jag vet att jag kommer gå rikare härifrån än om jag valt att ge upp.

Jag tänker inte skriva mer, det får räcka för idag nu.


Jag har precis avslutat mitt shift. Ätit en god frukost och tänkte gå och krypa ner i min 70-säng. Känna båtens vågor och få mig 3 h sömn innan nästa pass sätter in.

Till dem som inte riktigt "fattar" vad jag gör ska jag ge en liten fin förklaring.
Kortfattad dock.


Var är jag: På en stor norsk fisketrålare långt ute på havet, någonstans vid Shetlandsöarna sägs det.

Vad gör jag: Jobbar nere i fabiken på nedre däck på båten. Packar oftast fick. Olika sorter. Om och om igen, kommer det på ett band.

Hur många är vi: 30 st är vi på båten. 4 tjejer och resten killar. Alla åldrar. Men minst 18 år. Vi är två shift. A och B. Vi är hälften på varje. Jag jobbar 14-20, sover, och sen 02-08 VARJE dag. Varje dag, samma.

Varför gör jag det: För att denna båt är en av de bästa fisketrålarna i Norge, som ger bäst pengar. För att kunna göra några "måsten" resor i sommar :D. Hemliga än så länge.


Hur mkt tjänar jag: Jag får ca 2000:- nkr varje dag. Oavsett om det någon dag inte är jobb alls (detta har inte varit fallet den här turen, eftersom vi fått mkt fisk varje dag, men ibland händer det att det inte blir fisk i fångsten, och då sitter vi och hänger i tvrummet, vilket jag varje dag hoppas på). Då jag räknat att jag kommer jobba ca 40 dagar, blir detta ca 80. 000 :- brutto. Vilket är nästan värt för allt slit. Haha.

Kommer jag göra det igen: 4 gånger har jag nu sagt gång på gång, att nu var det den sista... Men som sagt. Här är jag igen. Och denna gång på den bästa båt. Så jag var liksom bara TVUNGEN att tacka ja......

De vill att jag ska med nästa tur, vilket skulle innebära 50 dagar, alltså nästan 100. 000 :- brutto. Men där sa jag STOP. Vill till mitt Swag ett tag till. Till Linköping. Till min fru. Och till en himla massa mer...

Vad som sker framöver vet bara gudarna...


Men jag är lycklig idag. Var ju egentligen bara de jag skulle skriva... puss godnatt (eller morgon).. /er fisketjej Maria

en bild på båten jag är ute på: