Då tänker man att man liksom är ensam i de tankarna. Även fast man i sitt hjärta inte är det, så känns det liksom lite så.
När man då möter andra, eller får prata med sina vänner som också tänker så ibland.
Då. Då kan man liksom känna en himla värme, som är mer än ord. En förståelse när livet är lite grubblerier.
Jag fick en kommentar i min andra blogg igår, och den var fin och varm och delande.
Det var bara skönt. Att veta att man inte är ensam när man grubblar lite för mkt ibland.
Som de flesta som känner mig vet, att jag är en tankemänniska. Ibland lite för mkt.
Jag kan konsten att leva, jag kan konsten att drömma.
Men ibland liksom mister jag de små okomplicerade tingen, när jag lever genom mina tankar.
Och förväntar mig att andra ska tänka som jag.
Varje stund är egentligen lärdomar, och jag försöker bli mer ödmjuk och tålmodig i att mina tankar inte alltid är de rätta, precis som jag försöker vara en tollerant människa mot andra människors olikheter i andra aspekter, måste jag också lära mig att detta inkluderar tankar.
Och att folk faktsikt inte är tankeläsare... som jag ibland vill och verkar tro.
i alla fall...
Jag sitter och dricker mango té på mitt favoritcafé. Jag har inte alls lika ont i foten. Imorgon ska jag till doktorn och röntga, jag håller mina tummar på att få slänga kryckorna åt skogen eller på vår hyresvärd (ja, jag hatar henne, det är strongt ord, jag vet, men jag gör verkligen det...) Hon tycker jag är kaxig och uppkäftig, för att jag säger vad jag tycker är fel. Hon har nu förbjudit oss att tvätta, fr att det tydligen gr henne "psykiskt sjuk" av att det vibrerar i huset...
Hon är ju redan det, utan vibrationer eller med.. Så jag fattar inte grejen.
Hanna vill möta henne med rosor på dörren och ta henne genom snällhet, jag vet att det är en bättre väg att nå henne, men jag kan bara inte hjälpa det....
Jag kommer ihåg när jag jobbade på Aspen, ett omsorgsboende, vi hade en ragata i köket som ALLA tyckte illa om, men folk sa det bara bakom ryggen på henne.. Hon var bitter och det var egentligen mest synd om henne, men jag stod bara inte ut med hennes ständiga klagande.. så jag tänkte att nu fan sätter jag in dagens ris... Men i sista sek, ändrade jag mig till dagen "ros" istället... där jag prisade hennes oerhörda varma leende, hennes snälla bemötande varje dag i matsalen och att hon var en solstråle som sken upp oss personal och gamla...
Jag undrade länge efter det om hon förstod ironin..... Men jag tror nog skon klämde nog till lite extra när hon läste den, för hon visste ju att allt detta var allt hon inte var..
och jag kommer ihåg, att om hon ens haft ett uns till leende förr, så var det ett åskmoln nästa gång jag äntrade matsalen..
men jag bara log....
Thats all for now!
Puss. och massa tjerlek.
Den fina kommentaren från en anonym följare:
"måste bara säga att jag gillar din blogg starkt, känner igen mig otroligt mycket i allt grubbleri, försöka finna sig i livet, suget efter resor.. och mysteriet med varför man inte som alla andra nöjer sig med livet i hemstaden, utan dras med av den där känslan i magen som bara försäkrar om att äventyren och svaren finns någon annastans..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar