jag måste få ur mig detta...
detta är en historia direkt ur verkligheten, ur dagarna som gått, något jag ALDRIG trodde jag skulle behöva vara med om. jag har för nästan första gången i mitt "vuxna" liv varit livrädd på riktigt, riktigt att behöva dö, vilken sec som helst. för fösrta gången har jag kännt känslan...
det är inget dåligt manus till en film...
det är precis ord som yttrades för bara några timmar sedan..
det är en lång histora som ja inte velat ta upp här, men på vårt skift har vi en 20 årig ryss, en kille jag första dagen faktiskt gillade, han var lite speciell och så (men jag brukar ju gilla lite "udda" människor så de va inget jag tänkte på). Han berättade att han var adopterad från Ryssland, att han vart på barnhem och blivit pryglad, att han blivit mobbad på sin förra båt (redan där borde varningstecken i min skalle dykt upp... men de kom ganska snart..) och jag trodde jag mött psykopater tidigare... men INGET går upp mot detta..
att vi förstod att han hade ngt fel i huvdet stod klart för ungefär en vecka sedan när hans ögon svartnade av ingenting, han hade lånat min mp3 och den hade gåt sönder. Eftersom jag inte skulle överleva utan musik här, rågade jag honom i köket för det första varför han inte sagt något om att den var trasig, för det andra att han fick se till att skaffa en ny till mig när vi kom i land. När jag såg på honom hur han blev illröd i ansiktet av ilska över detta "påhopp" av mig, bestämde jag mig för att ite göra en grej av de och sa att de va lugnt.. att den endå var så billg, att vi kunde skita i det... DÄR började helvetet. Först mot mig, sen mot varenda tjej eller kille som sa emot honom... Inte en enda tillsägelse kunde han ta (och det måste man klara här på båten, annars är man på fel plats), hans ögon svartnade gång på gång och han började skära fisk frnetiskt. Jag såg hur hans hjärna arbetade frenetiskt. Han började kasta fiskar på mig och den andra tjejen (det låter komiskt, men det är INTE det), fekta med kniven som vi skär med, kasta blickar och sv...
vi sa till gång på gång, förmännen sa till honom, men allt blev bara värre...
det har skett skit mkt på varje shift, han har gjort sig ovän med alla, och jag började nästan tycka synd om honom till slut för att ingen snackade med honom... tills idag.. Han tittade på mig i fabriken, jag frågade vad hans problem var, då SMALL det.. han sa som han sagt förr "attt vi bara ska vänta (jag o den andra tjejen).. detta är bara början..." men idg började han räkna på sina fingrar och man såg hur han tänkte, sen sa han... att om 5 dagar, då ska du få se, sen svartnade hans ögon och han skrattade.
Man kan hota på skoj, eller liksom man endå förstår att det bara är ngt folk kan slänga ur sig, men här fanns inget skoj.. här var ren sanning.. DÄR uppstod min rädsla, och jag gick direkt till vår föman och bad att få snacka med honom efter..
Då kom kim förbi, en kille på mitt skift, när han hörde det gick han DIREKT till honom och tog tag i han och frågade vad fan han hölll på med.. det som hände sen vill jag inte ens gå in på.. han började slå sig själv i huvidet med en cola flaska och jag pallade inte mer och drog upp i garderoben... Förmannen gick upp till skippern och det blev tumullt..
Jag har varit rädd 6 h timmar nu, och sa att antingen är det han eller jag som lämnar båten..
Förmannen som står en bitbort från oss när vi packar berättade för mig att han är livrädd att något ska ske varje gång vi går på skiftet, och att nu måste något ske.
Han har gjort sina sista steg och jag vill inte gå och vara rädd..
Det är kaos i mitt huvun nu, folk hatar honom och imorn sänder de honom i land med en livbåt.
Jag låser min dörr ikväll.
Är tacksam för alla som stöttat mig här.
Och jag som trodde jag mött sjukt folk i mitt liv... Men detta, tar ALLT pris.
Godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar