Jag läste en flickas blogg, eller kvinnas, vart man väljer att placera ordet och dess betydelse.
Hon satte ord på mina känslor och tankar som jag burit med mig länge.
Och inte det senaste året, utan faktiskt sedan den dagen jag hade möjlighet att bestämma, att "nu drar jag från Linköping". Hon beskrev de här med att fly hellre än illa fäkta.
Hur jobbigt det än känns för mig att faktiskt behöva medge detta för mig själv, så stämmer det nog även det för mig. Även om min flykt naturligtvis har med en stor längtan och portion av passionerad nyfikenhet på livet och världen utanför Linköping att göra med, så strider det även mot den längtan att liksom hitta en tillfredställelse var som helst. För är det inte så det slutgiltiga målet ska vara egentligen, att home is where your heart is? Är det inte det jag någonstans strävar efter, att hitta mitt heart...? Jag frågar mig själv. Men hittar sällan svar.
Just nu har jag helt enkelt börja fundera på att sluta ställa frågorna helt enkelt, och kanske mer se det som är, trivas i stunden, i det man har, och har man det inte, så se till att skaffa? Inte att ständigt blicka och längta efter det där.. som jag fortfarande inte riktigt vet vad det är.
Ibland blir dessa frågorna som garnnystan utan ändar. Ibland hittar jag änden och förstår inte hur tokig och komplicerad jag var som kunde nysta ihop dem. Ibland känns det så enkelt, och ibland känns det så svårt.
Men 90 % av gångerna är det jag och ingen annan som gör garnnystan av så lite, och lika många gånger funderar jag på varför och hur jag ska göra för att nysta upp mig.
För många låter detta säkert som rena rama text-nystanet i sig.
Men jag har liksom bara börjat fundera, på att sluta vara envisa och äventyrs Maria ett tag, i alla fall i den höga dos jag är. Att acceptera mer, sluta leta och bara vara. Som den surf bok jag läser just nu av Peter Dixon (ja, jag läser fortfarande 3 böcker samtidigt, se bara där...)..där han beskriver vad som händer med en surfare ute på vågen (texten är nedanför och jag avslutar med den). PRECIS så känndes det för mig när jag var ute på havet, och kanske var det just därför bland annat, som surfingen fastnade så otroligt i mitt hjärta. Jag bara VAR.
Utan att tänka, utan att leta och söka. Utan att bara vara fokuserad på att ta en våg. Eller att komma upp.
Jag kan inte säga att jag jobbar med det hela tiden, men i de små doser jag har möjlighet så är jag alltid i tankarna att förändra och förbättra mig själv som människa, även om jag ofta faller i hålen. Jag försöker även tillåta mig att falla där utan att dömma mig för hårt, men det i sig är en av de svårare uppgifterna.
Sen jag kom hit till Norge har mycket förändrats i mig. Det tog slut mellan mig och fina J för att jag fick för mig att det var bäst så, jag sårade mer än jag kunde ge, och han förtjänade och förtjänar bättre.
Att vara med någon som mig, ha mig som flickvän, är inte jordens enklaste uppift. Det ska gudarna veta. Och han var fin som stod ut.
Jag tog tag i mi situation, ordnade ett jobb som jag kom att trivas så med, på SWAG. Men sen kom snön, och en situation som gjorde att vår bitch till hyresvärd (exuse me), satte en psykisk stress och press på oss som kom att driva vår energi och mycket av hemvistelsen i botten.
Just nu är jag på en ganska ostabil och ovan mark för mig.
Jag är i en fas där jag tagit upp saker som gjort mig livrädd förr i livet, som ansvar. Men som fått mig att växa ngt enormt de 2 senaste månaderna i den aspekten att jag klarat av det, och mer därtill.
Jag har blivit tillfrågad att bli butikschef för Swag, något som jag inte ångrar en dag att jag tackade nej till ioförsig, men som endå skapar självförtroende i jobbsyfte, något som jag aldrig tidigare strävat efter, då jag aldrig egentligen sett jobb som något givande, utan ett medel att spara pengar till kommande resor (så har jag resonerat...- ni ser..).
Men jag börjar omvärdera, smått med små steg och många garnnystetankar. Jag vill klargöra en sak: jag kommer aldrig om jag får bestämma nu, sluta resa. Jag ser fortarande mitt resande som en stor del av Maria Angela, en av de största delarna med mitt liv, och kanske kommer det allid att vara, det finns i mitt blod redan innan jag föddes från mina "hippe"-föräldrar. Men jag har också en längtan, att vilja bara vara nöjd, och här, som många andra av mina barndoms vänner. Ibland är jag trött på att virvla runt och söka efter det som är "pure".. Även om det är en del av mig. Så blir jag förbannat trött mig min envishet om att allt finns utanför.. För det stämmer inte, det vet jag ju, och endå ska jag alltid försöka att överbevisa. I de avseendena är jag barnslig. Fruktansvärt.
Häromdagen hade jag en enormt längtan efter en bebis, då en vän i Oslo fått en bebis.
Jag vet att jag ska ha min utbildning först, och barn har jag alltid vetat att jag ska ha. Men den där sugande längtan, den var skrämmande och NY.
Jag har aldrig tidigare kännt längtan så stor, efter en bebis, ett lugn och ett hem.
Det sträckte sig så långt att jag idag inte kunde se på ngt program på TV:n om mammor som födde barn, jag blev så avundsjuk...
Jag tror jag är sjuk. Eller bara i en konstig period.
...Också jäkligt trött, så nu blir det att somna till The Office, som är en lika stor drog för mig som Family Guy. Jag vet inte hur många gånger jag kan titta sönder mig på alla sessonger.
Jag är nog lite tragisk endå. (Även om jag är fruktansvärt gullig virvel-känslo-maja mé ;).
Surf & Love / Maria
maybe thats why.
"ive never worried sitting on a surfboard, waiting for a wave, and ive rarely known a surfer who was troubled out on the water. this escape from the ordinarity is certanly part of surfing, as the feeling of beeing unicque.."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar