En gammal vän.
Från en svunnen tid, från ett folkhögskole år.
Som hade en röst som känndes som sandpapper och rödvin, på det behagligaste sätt. Mörk, speciell och kariskmatisk.
Hennes fingrar längst guitarrsträngarna gjorde oss och mig på internatet ofta förblindade.
Häftig kvinna de där. och hon var en mycket fin vän. Hon, jag och Emily.
Jag lärde mig aldrig spela Svarta Tupp, den spanska frihetssågen under faschisttiden, men den kommer alltid stå för Emilia.
Hon är nu på gång att äntligen att släppa sin första skiva, och jag måste bara få hylla henne här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar