Hemma, men totalt utsliten. I kropp och själ.
Mycket tankar i huvudet och ingen ork till något just nu. Stress över allt jag måste ordna och ta tag i. Flytt. Kartonger, rens. Liv, jobb och så vidare.
Varför funderar jag hela tiden, när ska jag sluta med detta. När ska jag bara acceptera?
Vi blir födda som ett vitt ark, jag känner mig målad till tusen, men endå fattas det färg.
Hur kan det komma sig?
Varför står vi endå ensamma när natten faller, trots att vi är älskade?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar