måndag 12 april 2010

INGET slår knslan!

skulle kunna skriva en hel sida om inte mer om vad min upptäckt till surfen kommit att betyda för mig.. men det blir tråkit att läsa. de räcker att jag vet de i hjärtat.


Till "elvis" som undrade..


Hur lång tid tog det för dig innan du kunde rida på din första surfvåg?

svar: jag testade första gången för flera år sedan i frankrike Biarritz, där tog det mig faktiskt bara 1 dag innan jag kunde "stå" på brädan.. men sen föll jag givetvs också mkt.. inte förrän i Indonesien, lärde jag mig att mer "ride" the board.. Men jag är långt ifrån "duktig", ÄN :) Men som med annat i livet ger jag inte upp:) och jag är inte rädd att ge mig ut vare sig själv eller bland "proffsen" :P... sen om de innebär att jag tumlar runt som i en tvättmaskin, slår mig, får näradöden upplevelser.. de får mig bara att vilja ännu mer :) och ja, det finns nog INGET i världen som slår den känslan för mig.. im deadly inlove.


and my goal is to live by the sea one day, and never stop.




NU ska jag lägga mig i min 70-säng och känna vågorna...





(Lombok - my paradise)

2 kommentarer:

Elvis sa...

Vad tror du om ett byte. Lektioner i motocross mot att lära mig bemästra en våg?
Även crossåkning ger pirr i kroppen...

Linda sa...

Hej!
Har kommenterat här förut för en tid sen, och är inne och kollar läget lite ibland, härlig blogg som jag kan känna att vissa inlägg är skriva av mig själv ibland :)
Sitter och väntar på flyg hem till sverige då jag befunnit mig på Hawaii i drygt en månad.. har prövat surfingen innan min resa och trott att jag var påväg att bli kär.. men nu är jag störtförälskad.. likaså du är jag bara i nyfasen och blir tidvis mer nedslagen av vågorna än tvärtom, men känslan av att ge upp finns inte..
Vad denna sport eller vad man ska kalla det gör med en är svårt att beskriva, nått som man bara man kan känna när man är fast antar jag..
Hursomhelst, skönt att läsa om någon med samma tankar och känslor :)
Du verkar vara en toppentjej, lycka till med allt! kram