ps:

jag känner hur jag är redo för ett nytt steg i livet.

Under sommaren har denna känsla väckt sig starkare och starkare hos mig.

Hur jag sakta börjat lämna, och hur jag sakta börjat ta till mig det "nya". Om så med myrsteg och ibland ett steg tillbaka, så har jag alltid lyckats ta mig 2 steg fram. Jag är bra på det. På att vara en jävel på att inte ge upp. Det har jag fått med mig sedan barnsben. Och det är någt som hjälper mig.
Gång på gång.

Jag vet inte om det är en sen mognadsprocess eller om det bara är en känsla som infinner sig just nu.

Jag har inte tappat mig själv den jag var, inte på länga vägar, jag är fortfarande lite av en "vilsen ängel", men jag har återuppbyggt och format om lite i mig själv.

Och vet ni vad, det känns bra.

Bra.

Och det räcker.


Om ca 1 månad lämnar jag Europa. Bergen. Mina flickor.


För att ut på ny resa ta mig.


Bagaget är lätt och ryggen fri! Jag är spänd och nyfiken.


Mexico. Ett nytt land för mig.