Längesedan.
Dagarna går och jag består.
Jag dansar för mig själv av toner av Bob Marley.
Jag drömmer mig bort av Sophie Zelmani. Och jag minns av Kent.
Jag skrattar mycket och när det behövs, jag har hittat humorn och humöret, och det var livsviktigt. Utan den, och utan en klapp på axeln, hade jag inte klarat detta.
Helvetes vecka, blev till 3 bra veckor till havs. Och när det inte varit bra, då har hjärtat och hjärnan tagit mig till lite av er sol ni har där hemma, till kärleken och vetskapen om att jag har någon där i land som saknar mig och drömmer om mig, och till vännerna och mamma som med små ord formar och format ibland leenden och ibland tårar under tiden här. Inte en dag jag skulle klarat detta, om ni inte gjort mig till den jag är. Tack.
Men i lilla mig, finns en tjej som också är "helt lost" ibland, som gör saker ingen annan får till.
Som köper fel hälsopulvet och bjuder sina armetskamrater på "smootie-boosts", men som kommer på en vecka senare, att hon råkat köpa fiskfoder. Flickan som glömmer knäppa sin body, och går ut från toaletten med en "svans" hängandes, som köper med dig ett flak alkohol fri öl från Tyskland i tron att hon gjort en "kupp".. Ja listorna är många, och när jag inte skrattat med folk, har de nog haft sig några skratt åt mig.
Men med en knippa ödmjukhet och lite självironi och ett inte-ta-sig-på-för-stort-allvar, så brukar de inte vara mer än så.
***
***
Men igår var det *an inte kul (bara nu i efterhand, och knappt det, för mitt finger värker som INNI*, MEN det sitter kvar....).
Fisken kom, och jag skulle fram med kameran och ta lite "fisk"-bilder. Jag tog så klart både den fulaste och största fisken vi fick upp (Stenbit), och skulle agera fotograf och lägga 2 fiskar som "pussade" varandra.
INTE bra.
Ja VET att Stenbiten (som fisken heter), biter med sina 1000 tänder om något kommer i munnen, och släpper inte. Men envis som som jag, tar jag tag i fisken ändå, och råkar på något sätt få fingret för nära käften, och plötsligt är det bara ett isbrytande gaaaalllskrik i hela fabriken som hörs. Jag.
Fiskjäveln tröttnade på mig och har huggt tag i mig. In i nageln och fingret och jag vet att tanken just då, är bara SVART. Tillslut lossar min trasiga handske och jag kan inte ens känna fingret, är det kvar?
Springer upp och skriker, jag har blivit biiiiiiiiiiiiten. Av en FIIIISK!! Tårarna kommer och jag kan inte ens se fingret. OCH jag börjat fatta den skrattretande situationen jag själv satt mig i... Men, försent narurlitvis.... För biten av en fisk, det är jag, hur jävla omöjligt det än ska vara....
Efter lite omplåstrande och omåttliga skratt från fiskarmännen (det är en självklarhet att INTE stoppa något i en stenbits mun bland alla som fiskat en fisk, att göra det är ungefär som ett dåligt blondinskämt, och där stod jag...) fick jag gå upp till Kaptenen, och där möttes jag naturligtvis av ännu mer skratt, halvgråtandes och halv svimmandes.
Halvsura fiskarmän log gott resten av natten och många skratt hördes. "Tack Maria, du har gjort denna tur värd!". Även den suraste av dem alla, nåddes av ryktet om den "dumma svensken" , och log gott. "Atleast something made him smile".
Och när folk ville att jag skulle visa mitt finger, ja då har jag iaf tur att det var långfingret den bet mig i....
Så nu är jag mer kallad Steinbiten här ombord, och med en blå nagel, men med fingret i behåll, så tackar jag återigen min skyddsängel.....
ps: om inte fisken hade varit uppskuren (den skulle rensas), om den alltså hade varit levande, hade jag troligtvis inte haft ett långfinger idag,....
och vem fan skulle jag då kunnat peka finger åt? Käre tid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar