paus play och rec

känslan var så stark idag

ungefär kl 10 när jag kom hem från jobbet, och insåg att jag skrattat hela bilresan hem, när jag haft människor som gjorde natten till en fröjd trots blåst och regn, men ändå inte kunnat göra annat än känna ett "nystan" i hela huvudet större delen av natten.

tröttheten på mig själv kom.
tröttheten att faktiskt i ärlighetens namn, att inte tro på mig tillräckligt när det kommer till att diciplinera mig.
 ungefär som att skriva fel svar på ett prov, fast man vet det rätta svaret.
som att veta att 2+2 är 4, men göra 5. eller knöggla ihop provet och skolka från lektionen.
att tycka att alla andra lyckas och gör, men att jag själv bara är en resande, flyende kvinna.
tycka att alla andra får barn, lever lyckliga i sina nyköpta lägenheter och aldrig verkar grubbla.

samtidigt den där tron på mig, att veta att jag kan, om jag bara gör det.
men att riktigt inte få den där tummen ur röven.
att drömma så inni hälvete, men inte uppfylla drömmarna.
tröttheten på jämförelsen, "att alla andra gör de..."



så nu.
trycker jag på paus, play och rec.

inte för någon annans skull, inte ens för dem jag älskar mest.
utan enbart för mig själv.
utmanar mig.

ingen behöver veta, inget som behövs delas, men för att påminna mig själv
att varje dag är en ny dag till förändring, skriver jag detta

inget ligger på någon annan, jobb, väder, ställe, land, ålder, hälsa etc

allt, 100 % är upp till mig, om det så ska ske i 1 % i taget, eller ens promille steg
men idag är kom en insikt, jag nog faktiskt kan säga att jag aldrig tänkt.
jag har skyllt på livet, stället, landet, vädret, årstiden, mensen, stressen, kärleken, brist på kärleken, för mkt närhet, för lite närhet (the list can go on...) etc etc

omtumlande, förvirrande, jag vet inte hur min karta ser ut, och kanske får jag skapa en helt ny
kanske går jag fel väg, eller går i cirklar, men jag är besluten, att oavsett hur lång tid det tar, så ska ja helvete inte ge upp

det gör jag aldrig, det gör jag faktiskt inte.

jag har alla förutsättningar, själsligt och det är jag lyckligt lottad över.


nu trycker jag på paus, så får vi se när bandet rullar igen..



jag avslutar med några vackra ord jag fick skrivet till mig förra veckan


"...Jag har velat skriva till dig länge, för det finns en grej jag vill säga till dig. 
Jag beundrar verkligen hur mycket kärlek du har för världen och livet, och framför allt beundrar jag att du inte är rädd för att visa den. Det tycker jag du ska veta. "

för några år sedan, då hade jag aldrig trott på dem, orden, att någon kunde tycka så
men det gör jag nu.
jag klarar att vara stolt också, även när jag tycker att inte ett skit sker i mitt liv och att jag är den absolut tråkigaste och mest gråa människa i hela världen

.det får jag inte glömma.

glöm inte att jag verkligen uppskattar er, du, ni som känner träffad, för att ni verkligen tycker om mig för den jag är, och att jag trots i detta förvirrade tillstånd och dips och lifekickings, inte glömmer det

På återseende. /M.