Mot Linköping.

Ibland behöver man samla lite ny energi.


När själen rostar lite inifrån.

Inatt insåg jag att jag träffat ngr av de mest fina människorna här. Sara, Linus, Marianne, Oskar m.m. Så mkt fint ni ger, så mkt kraft och liv, även i smärtan. Vi formas av dem vi låter forma oss.
I tis natt tror jag att jag fick ett sms som lätt lägger sig på listan över finaste jag fått.
"Du ska ha jävligt klart för dig att du är en helt fantastisk och en underbar vän maria. Du gör mig så stark. Tusen miljoner pussar". Just i natten, när jag som mest behövde vad jag nu behövde. 


Omtankar och ord, (och ibland också av ibland människor man förväntar sig det minst av, som de 2 kvinnorna igår, den ena på NAV (av alla ställen, jag tror de knappt själv) och på ett intervju tillfälle, som på olika sätt kändes som de såg mig och gav mig det jag behövde).
Tänk vad bara ömma blickar och ärliga komplimanger om personligheten kan göra.

Nästa gång jag känner mig ensammast i världen, då måste jag lära mig att påminna mig om de här sakerna.

Inatt, en blandning av tårar, fick jag också både tillsägningar och djupa ord till mig, om mig, för mig, till mig av ngn som just nu betyder mest för min vardag här.
Att ha sårat ngn, men att bli förlåten, kramad och fortfarande älskad för den man trots allt är, det är en stark känsla att få den till sig.


Även om jag inte ännu är troende, så vet jag, att dina böner för mig hjälpte M.

Den ända som fattas nu, det är en av de finaste människorna i Lund. Jag tror på dig och har alltid trott på dig. Och jag saknar dig till tusen mitt Ägg.

Men nu vill jag hem till Linköping några dagar, för jag behöver de, behöver lite ny energi, så jag kan ge lite av den spontana och omtänksamma människa jag trots allt fick höra att jag är. En dag ska jag tro på det. En dag ska jag älska även mina brister.

En dag.


Ses snart Vasavägen och Linköping!