Moment of truth and other thoughts.

Sitter just nu i mammas sköna soffa på Vasavägen.
Det snöar ute, från vår till vinter på en dag. Konstigt väder, you tell me?


Jag sitter och försöka samla ihop tankarna om veckan som gått, och kanske också veckorna där innan egentligen.
Men det är som så mycket annat i mitt liv, svårt att sätta ord på. 
Har alltid varit bättre på handlingar eller texter enligt mig själv, än att formulera saker i ord. På gott och ont.
Jag är en kvinna som känner. Och så har det alltid varit, och säkert alltid kommer förbli.
Jag är ingen talare, som jag gärna skulle sagt om jag höll ett tal. 
Mina ord tycker jag aldrig räcker till att beskriva, sorgen eller glädjen. Smärtan eller lyckan. Livet med andra ord.
Det är inget undantag även nu, att jag känner, och det är en känsla i mig som vuxit sig starkare den senaste veckan, än vad den gjort på alla veckor sammanlagt. Livet är ett + ett = resultat, och resultatet av de jag känner nu, har också med +:en att göra. Men det är närmare likamed-tecknet jag kommer, för varje bakåt steg och framåt steg jag tar.


Jag läser ofta Pias  blogg, som jag tycker ibland för in tankar, meningar och ord, jag ibland kan känna, "men shit, så där känner ju jag med, exakt!", och för några dagar sen skrev hon några kloka ord, som jag tycker beskriver lite av min strävan och lite av den jag även är just nu.


" Lite det våra tankar snurrat kring idag. Hur vi båda stängt gamla dörrar bakom & öppnat nya. Hur vi strävar efter att bli människor vi själva kan vara stolta över att vara. Hur vi ska förebygga att trilla tillbaka i självdestruktiva mönster som så många gånger förr. Hur vi omfamnar förändringarna som sker i oss just nu! "


(taget av Pias blogg)


mkt av det känner jag just och jag strävar efter mycket av det orden beskriver.
att stänga, men också välkomna. Det är en tuff resa, en kamp i många lägen, men också en himla rolig resa.




Jag åkte från Bergen i fredags, efter att länge ha samlat på mig andras känslor, vilket man gör med människor man bryr sig om. Men de flesta människor har en balans, att sätta ett "stop", när de blir för mycket. Att skilja på mig, vi och oss.


Jag går ofta i min egen fälla, tar på mig andras "problem" och vill vara en hjälp. 
Men ibland stjälper jag snarare än hjälper, gränsen är hårfin som Tania också så fint beskrev häromdagen i sin blogg.
Så var inte fallet den här gången, jag stjälpte ingen annan, snarare tvärtom. Jag fick miljontals kärlek för faktiskt den jag var. Men jag stjälpte mig själv. Genom att glömma bort mig själv, köra sönder mig totalt. Med alla goda insikter. Men jag brast till slut.


Som tur var har jag helt otroliga vänner där som fick mig att förstå, att det var JAG, MIG, MIN TUR nu.
Och jag behövde tid. TID.
För mig själv. Kurera och plåstra om mig. Tänka hur jag faktiskt vill ha det, hur jag vill hantera mig och mitt liv.
Och det har jag gjort. Och jag är på rättare väg än jag varit på länge tror jag. 
Det är som om lusten till livet slagit i blomm igen, starkare men också lugnare.


Det är ett starkt ord, men jag älskar mig själv, och jag börjar sakta men säkert tro på dem jag älskar. Jag vet inte om det är tillåtet, men det skiter jag fullaste i.
Jag tänker aldrig sluta älska livet. Inte för ngns skull.
Jag betyder ngt för människor som betyder ngt för mig, och det är en gåva. Att känna det.


Jag skulle kunna skriva en uppsats. De vet ni. Men jag låter bli, för min och för er skull.


Jag har haft en underbar vecka i Linköping. Med mamma, min bästa mamma. Hon har tagit hand om mig, genom att bara vara, vi har gjort vardagliga saker, jag har gått promenader med toner av Lars och känt våren mot mina kinder i Linköping.
Jag har träffat dem jag velat träffa. Jag har tagit det LUGNT. Och pricken över i:et var min fina systra mi, Elinor, som jag myst med idag. Tankar om livet, och skratt. Hon är helt klart en av mina absolut finaste flickor i mitt liv.
Det är också en underbar känsla att veta att jag är "färdig" med Linköping som ett ställe att bo på, och att ha frid och acceptans till detta, jag njuter så mycket mer att bara komma hit och hälsa på.




I helgen bär de ner mot Goteborg, snabb visit hos Jakob och sen vidare upp mot MITT Bergen, mitt underbara Bergen, till mina fina fina vänner. och hem.




Jag välkommnar livet med öppna armar!


Älskar er. / Angela