Åter en gång sitter jag vid skärmen och vill måla och få ner alla mina tankar och känslor i ett.
Men det går inte, det får inte plats.
Mitt hjärta bultar för fullt. Det är så fyllt. Av livet.
Att va lycklig, och att i en blandning mellan att vilja allt på en gång och samtidigt finna en balans, det är inte helt enkelt.
Men återigen det kommande temat. Människor.
Människor. I mitt liv.
De där små mötena, de där små orden, de där små handlingarna.
I de lågmälda samtalen, i torkande av tårar, i en lugnande kram. I ett gapskratt. I en sång skrikandes av kärlek mot en vän.
Allt de där och så mycket mer, det har förgyllt mig den senaste tiden. Mitt i stress och min återkommande livsvilsenhet som alltid finns till och från och är en del av mig, är kärleken jag får av livet och de människorna jag träffat, så oerhört överväldigande mot allt de där "vilsna" och sökande.
Jag har växt, växt i min tillit och kärlek och respekt gentemot mig själv.
Det senaste året, när jag egentligen varit "stilla" på ett ställe, har jag lärt mig att vara i ro och vara stolt över den kvinna jag är och blivit. Och blir.
Men det är inte själv jag klarat det, det är tack vare min omgivning, mina livsläxor, min mamma och min envishet gentemot mig själv som har gjort det möjligt.
Jag är en kvinna nu.
Med ett barnsligt hjärta.
Och jag är åter en gång redo för en ny "livsresa" ut i Världen.
Jag har fångat riktiga guldsjälar till mig det senaste året, och det är med en stor knippa med känslor jag lämnar 2 av dem nu när jag tar min packning på ryggen. För när jag är "tillbaka", då är det deras tur att ha världen under deras fötter.
Men många finns också kvar rent fysiskt, och det kommer göra det enklare att landa tillbaka i Bergen igen. [Spec att min favorit Elsa finns kvar. Vilken nyfunnen vän i henne, vilken glädje och skratt hon tillfört hos mig. Hon har verkligen lärt mig att GAPSKRATTA.]
Och tillbaka ska jag.
Jag är inte färdig här.
Världen är en öppen bok för mig, som den Oändliga historien, som jag älskade när jag var barn.
Fantasin tar aldrig slut, därför aldrig heller drömmarna, och därför aldrig heller resorna. Vare sig de är i psykisk eller fysiskt form.
Jag skull kunna rada upp namn, händelser och allt möjligt här, men jag vill bevara dem lite till just för mig.
Bevara dem lite som en skatt, och bara få visa och säga det till de människorna live.
Livet är live. Live är livet, Världen är en fantastisk plats.
På lördag väntar en stor avskedsfest i Mexico tema.
Imorn ska jag och några av tjejerna laga pinjata och kladda med tapetklister.
Det kommer bli en kul kväll, och jag ska försöka (obs försöka) hålla alla tårar borta och skratta istället.
För ännu en gång, VILKEN lyckligt lottad kvinna jag är.
Tack för att ni gör mig till den jag vill vara.
/Lifekickin Angela
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar