"I try to love every step I take"

Jag tar utan att fråga, Pias överskrift på en av sina inlägg.


Kanske i brist av vilja eller ork att hitta min egna personliga formulering, eller bara att den känndes väsentlig i det som jag känner just nu.

För det är något jag försöker.

Även i stegen tillbaka.

Att inte döma mig för hårt, att se stegen tillbaka som lärdomar för stegen jag tar framöver.
Jag ger inte upp, jag är den fighter jag är. Men i vevor ibland, måste jag lära mig att vara svag, att få den lilla domaren i mig att rent utsagt hålla käft.
Jag söker och letar ständigt efter nya vägar och steg. Ibland vill jag ta genvägar, ibland tror jag att jag tar dem, men att precis som när man försöker köra om en bil och tjäna tid, står man lik där bakom vid nästa stopljus.

Framtiden är nu som någon viktig person sa. Men framtid och nu kan skrämma, när "ryggsäcken" man packat är det ända man har kännedom om, det ända man tror att man "har med sig".

Jag vet inte för vem jag skriver, jag vet inte ens om det jag skriver är bra eller dåligt, men att få ur mig, tankar känslor är ett sätt för mig att bibehålla ett uns av den kreativitet som jag just nu verkar ha gömt långt långt inne i mig.

Jag letar och försöker plocka, försöker fylla min ryggsäck och kasta bort för tung packning. Jag försöker lära mig packa "rätt", men ibland blir det för mycket packning, och jag måste börja "rulla om".
Det sägs ju att det tar "mindre plats".

Naturligtvis är detta bara metaforer, men som mycket annat har jag just nu bara ett behov av att bli förstådd av dem jag verkligen bryr mig om.

Jag känner mig förvirrad, men samtidigt klarare än någonsin.

Livet är obeskrivligt, idag känner jag bara att jag behöver "bort". Packa min ryggsäck lätt och få "försvinna" ett tag.



Men jag har en tröst, det är tron på mig själv i nedgångar och i vilsenhet - jag vet att jag ALLTID kommer starkare där ur.

Med det säger jag tack för ikväll.

På programmet väntar meditation, guitarrspels-lärande och njutbar ensamhet.
De andra är på väg ut, och inte ens lusten att följa med har varken infunnit sig eller kommer infinna sig, trots att det är dagen före dagen här i Norge.



Glöm inte bort: Kärlek och främst respekt.

/en vilsen surf själ i Bergen.

(även bilder tagna av Pia, en inspirerande själ, som jag i många sidor känner igen mig själv i det hon skriver.)