Magkänsla och vår.

VÅREN KOM även hit! 

Till Bergen. Hittade den fram bland fjäll och hav, och SOM vi njutit. På taket, på torget, vid "sjön"! Överallt lyckades solen breda ut sig. Det var vi värda - efter stor sol i Oslo, och inte minst sagt i Sverige.
Tröttnat nästan på alla statusar i Swedala om era soliga dagar :)
Men det är fortfarande en del som saknas bredvid i en plats i solen.
Men men. Ser tillbaka och minns de fina stunderna vi hade, och är glad över mina skåne-vänner/familj och den erfarenhet de gett mig. Nu står jag lite ensammare utan dem (tack för Leo dock som kom tillbaka i fysisk form), men starkare i själen, för de finns ALLTID och kommer alltid att finnas inom mig.
Och när vindarna styr sina vindar, då plötsligt när man minst anar de, blåste det åt samma håll.

Sen saknar jag min vän, min andra del. Som vi i saliga stunder ibland inte riktigt hittar den där linjen mellan vad vi är. Men oavsett, bråk, tjafs, skrik, fula ord, så är de som om vi alltid ändå kryper tillbaka till varann, som om vi är för viktiga för att släppa. En konstig metafysik de där.
Saknar honom det gör jag iaf, mitt Ägg.

Men i sommar blir de Sverige och Skåne besök. Sen får vi se vart resterande sommar nalkas.
Jag har mina drömmar. Men den som lever får se.

Surfen saknas. Ngt oerhört.

Nu ska jag sy en snabbis, kl är snart 10 i ett solstrålande Bergen och de 3 pojkarna ligger och sussar där inne, utslagna i varsinn soffa. Ska straxt iväg o möta flikkorna här nedan och bege oss som 3 arga females för att ställa vår fd blåsar firma för svar. Va fan är e här. Blåsa oss på 14 papp. Fy fan. Män.


Ses i vårsolen på Torgallmänningen!

ps:tankar som stör.

En tanke som "stör" mig är, varför trivs jag så bra här? Trodde jag aldrig.

En tredje tanke är:


ska man ALLTID följa sin magkänsla? I vått och torrt?