Livet små fröjder på ett kafé.

Om jag kunde beskriva ibland när jag slås av livet och dess stunder som bara ibland knycker till i mig som om det vore ett rus av den starkaste drogen, då skulle jag inte kunna beskriva det i ord.
Och det kan jag inte nu heller. Trots försök och letande.
För ibland, i de enklaste sammanhangen slår denna känsla till och då känns det som om kroppen inte har tillräckligt med spelrum för att kunna beskriva, utan bara känna.

Igår var en sådan känsla.
När jag stod i regnet själv och lyssnade till en 70 + Bob Dylan och tittade upp mot himmelen och bara kände tonerna in i hela mig. Då hade livet en höjdpunkt i mig.
Eller idag. När mina familjemedlemmar lämnat mig för att fixa bestyr, satt kvar på café Magdalena och samspråkade med många av de "speciella" folk som samlas där.
Alkholister, "pundare", barn, gamla, vuxna..av alla samhällsklasser..
när jag mitt i trummspelandet av de afrikanska trummorna blev bjuden på Lion och kaffe och i mina myskläder och fettigt hår, blev kallad vacker och trevlig.
När solen liksom skymtar och Flöjen är vackrare och ståtligare än någonsin, när jag har underbara tjejer som jag bor med, ett rum jag trivs så i och vänner jag kan säga att jag älskar varje dag om jag skulle vilja, men som jag vet att jag inte behöver säga det varje dag, för att jag är så hundra på att de känner det,
då gör det ingenting att mina känslor inte kan beskrivas med ord.



Nu ska jag och Elsa äta gratis mat.

Kärlek.

jag och en av mina underbara fruar - Amanda.